HEJ!

Mitt namn är Madeleine Tiderman Reisinger.

 Jag är snart 36 år, gift sedan 12 år och har 2 söner. En på 14 och en på 9 år.

Tänkte berätta lite om min situation för tillfället. Min story liksom. Kanske det finns en schysst sympatisk Dr som kan och vill hjälpa mig? En Dr som inte varit med från början s.a.s, utan som lyssnar på mig från scratch. Har varit så mycket hattande fram och tillbaka så ingen har reda på någonting längre, och jag själv börjar känna mig som en hypokondriker som ingen tror på längre vilket jag råkar vara helt övertygad om att jag inte är!

Var ska jag nu börja?

Kan väl egentligen börja med att jag fick ont i mina handleder som 14 åring. Men det skulle jag växa ifrån sa de. Hade även ofta migrän. Fick sedan diskbråck redan som 15 åring! Blev opererad för detta när jag nyss fyllt 16. Ovanligt var det iaf. Och de sa då till mig att risken att få det igen är obefintlig.

Bra tyckte jag, så jag gick på sjukgymnastik och efter att jag blev bättre började jag träna en del på gym. Allt blev bra ett tag.

Blev gravid när jag var 21. Fick foglossning och hade allmänt ont av det. Efter förlossningen som var ganska jobbig kunde jag inte gå ordentligt på ca 7 veckor men kämpade på ändå. När grabben var ca 2 år fick jag väldigt ont i ryggen och axlarna och fick mer o mer migrän attacker. Började gå på massage för att mjuka upp muskler osv. Började så smått träna igen. Blev väl lite starkare.

Under dessa år hände en massa andra saker också, väldigt tråkiga. Hade 9 personer som stod mig nära som dog inom loppet av 4 år bl.a Och en massa strul med jobb och ekonomi osv. Men vi kämpade på. Detta gjorde kanske att jag började spänna mig mer o mer i kroppen utan att tänka på det då. Blev gravid igen när jag var 26. Hade värre foglossning och mådde allmänt sämre än under första graviditeten. Men förlossningen gick iaf lättare...

Hade ont ett tag efter men inte lika länge som första gången. Dock var jag mycket tröttare men det sa ju alla att det var normalt med 2 barn. Mannen jobbade mycket då jag hade lägsta föräldrapengen och jag hade ingen avlastning alls.

När min baby var 5 månader fick jag ett rejält ryggskott. Det höll sig i ett par veckor. Jobbigt och ont hade jag! Gick omkring med krokig rygg med babyn under armen så gott det gick. Och en femåring som skulle ha sin del också.

Efter det ryggskottet kom det ytterligare fem st! Med det sista kände jag så väl igen smärtan från mitt första diskbråck, men när jag kom till läkaren sa han att det inte var så farligt, att jag var ju bara liiite bortdomnad, så det var ingen fara!! Då hade jag ingen känsel på baksida av lår, skinka o framdelen av mitt heligaste...Jag blev vansinnig och krävde en röntgen...Den fick jag efter 4 månader...Visade direkt på att det var något fel.

Fick en MR och jodå, hade diskbråck igen. Fick efter ett tag träffa en ortoped men han tyckte inte det behövde opereras då det oftast går bort av sig själv om man tränar och rör på sig mycket. Och eftersom jag redan varit opererad en gång ville de inte ge sig på det igen. Detta är alltså ca 9 år sedan. Och ja, jag började träna igen, så mycket jag hann. Sedan har man ju barn och studier och jobb att ta hänsyn till. Sen ska man ju hjälpa farmor o farfar o mina syskon, o mina vänner och...Ja, tiden springer förbi, men jag är fortfarande avdomnad i vissa delar på vänster sida...

Efter att ha "vilat" och gått upp i vikt så började jag för ca 5 år sedan att ta tag i detta. Började äta bättre, tränade 3-4 ggr i veckan och visst gick jag ner o det märktes att jag blev piggare o fick mer ork och det var kul att prova kläder igen. Hade gått upp en hel del när jag började med P Spruta. Efter ca 1,5 år fick jag mer o mer ont i min vänstra axel..Fick sluta använda vissa träningsmaskiner. Till sist sökte jag hjälp för det men det var bara en liten inflammation som skulle gå bort om jag tog det lugnt och åt Paraflex fick jag veta.

Denna läkare som sa detta till mig talade också om för mig att jag nog var deprimerad, det var därför jag hade ont. Så han skrev ut antidepp till mig! Ojdå, ja, då får jag kanske börja ta dem tänkte jag. Så efter 2 veckors funderande började jag, kanske var det bara inbillning mitt onda?? För så har det hela tiden framställts!

Märkte dock att jag faktiskt blev något jämnare i mitt humör så ok, kanske det fanns något belägg?

Efter knappt ett halvår hade jag ont igen. Gick tillbaka till Vc och fick en ny läkare- igen. Denna gång chefen för Vc. Ville att han skulle ta lite prover på mig. Jag hade så ont i mina händer, fötter och alla leder och axlarna mm...Frågade om det kanske kunde vara Fibromyalgi eftersom jag i princip hade vartenda symptom på det. Men njae sa han,” fibromyalgi är en diagnos vi inte gärna sätter för det är mer en benämning man använder när man inte hittar något annat. Och mår man inte bra i själen mår man inte bra i kroppen”. Ok, så det är FORTFARANDE jag som har ”hitta på” ont?? Ändå visade testerna lite grann på de reumatiska testen, men enligt honom inte tillräckligt för att skicka mig vidare.

Till saken hör också förresten att jag nåt år innan varit hos en privat Dr som tyvärr gått i pension nu, Dr Henningsen minns jag att han hette. Gick till honom innan jag gick till min egen VC. Där fick jag konstaterat att jag hade kronisk sköldkörtelinflammation. Fick Levaxin - Skulle börja med en tablett i tre månader, sedan tillbaks för nya prover. Gjorde så, och fick då veta att jag skulle öka dosen till 2 tabletter.

Men eftersom den läkaren var på andra sidan stan från där jag bodde blev det att jag gick till min "vanliga" VC igen. Och där kunde de inte förstå hur jag kunde fått Levaxin, mina värden var ju bara på gränsen...(till vaddå? )Så jag fick inga fler. Ok, man litar ju på läkarna och tänkte att jag väl blivit frisk då.( Vilket jag inte trodde man kunde bli från något kroniskt. )

Tiden gick men avdomningarna på baksidan fanns kvar, krampar ofta i foten om jag ska prova skor ex. Klackar kan jag knappt gå i längre! Inte heller långa promenader fixar jag.

Till slut gick jag IGEN till en dr för att ryggen och handlederna spökade igen. Och att jag svullnade upp om händer o fötter varje morgon.

Nya prover togs men det enda de kom fram till var att jag skulle byta antidepp sort. Och det gjorde jag. Äter Efexor nu som jag tror är ganska bra, men vill ju helst inte ha några alls. Dock sägs det att de även ska ta bort lite av smärtan.

 Blev för första gången då sjukskriven pga depression. Detta är väl 2 år sedan nu. Fast jag förklarade hur ont jag hade i leder o händer. Svullen som tusan på morgon o kväll. Tar ett bra tag innan jag liksom kan ta mig ur sängen. Plötsligt en dag fick jag bara så jävla ont i min axel så jag nästan skrek. Gick inte att lyfta den, flytta den, röra den! Frusen axel kallades det visst. SJUKT ont i 2 veckor! De ville inte ge kortison för det gör de inte där direkt. Men de märkte ju hur sjukt ont jag hade. Kunde inte köra bil eller något alls då armen inte gick att lyfta! Efter detta har båda mina armar varit så att jag ej klarar att lyfta dem helt rakt upp. Gör jag det får jag ont. Kan inte längre bära fulla matkassar med händerna. Gör jag det får jag ont direkt men blir skitarg på mig själv att jag inte kan fixa en så enkel sak.

Iaf fick jag en ny remiss av den skeptiske Dr Olofsson på "min" Vc, då jag inte gav mig utan visste precis vart jag hade ont. De fick skicka ny remiss till röntgen. 10 månader fick jag vänta på den!!

Under tiden blev jag så klart mer o mer ledsen, varför trodde ingen på mig? Varför sa alla att jag var för ung? Arbetsskygg hette det också, jag som hoppat på vartenda jobb jag bara har blivit erbjuden!! Kontaktade en arbetspsykolog via AF. Pratar med honom än idag faktiskt. Han tyckte det var katastrof hur jag blivit nonchalant behandlad. Kallade in en sjukgymnast de hade där och hon konstaterade efter 15 minuter att visst hade jag ont och rekommenderade en annan sjukgymnast som jag gick till.

 Väl där hos henne frågade hon mig en massa saker och undersökte mig grundligt. Hon sa att vad hon erfor har jag visst fibromyalgi men hon var ju inte läkare så hon kunde inte ställa diagnosen. Hon skickade däremot en remiss till en Dr i Lund som skulle vara expert på området men naturligtvis hade han slutat!! MEN, de i lund skickade frågeformulär till mig och efter att ha svarat på dessa skickade de mina papper till RMS i Simrishamn. Smärtrehab. Var där på samtal under en hel dag.

 Träffade läkare, kurator, arbetsterapeut, sjukgymnast och psykolog. Fick innan jag åkte hem veta att jag borde komma dit i tre veckor på smärtrehab. Men under tiden jag väntade på detta var jag tvungen att se till att bli lite längre sjukskriven. Hade blivit det 50 procent ett tag på rekommendation av AF och min Arbetspsykolog!

Träffade ÄNNU en Dr, Katarina heter hon. Och jag har ALDRIG blivit så illa bemött någonsin!!  Först frågade hon lite nonchalant vad hon kunde hjälpa mig med. Jag sa som det var, HELA historien. Lämnade tom visitkort o grejer så hon kunde kontakta min arbetspsykolog, arbetsförmedlare osv. Hon sa att det gör inte hon. Och om jag vill bli sjukskriven så Max 25 procent, mer behövs inte.

 Men jag sa igen vad de sagt o hur jag mådde! Då sa hon att Ja, jag får väl undersöka dig då…Sätt dig på sängen…Ok sa jag…Sen kände o klämde hon lite. Sa sen, lägg dig ner…ok, efter lite möda gjorde jag det. Hon böjde mina ben lite och sa att äh, du har då inget diskbråck, du behöver bara komma ut i lite arbete, så jag skriver inte mer än max 25 procent och gillar du inte det är det helt ok om du går till en annan vårdcentral!! Snacka om chockad??Min man var med och han var lika chockad! Jag grät hela vägen hem. Berättade för min granne som jag träffade på vägen och hon tyckte vi skulle ner och anmäla henne men jag orkade verkligen inte för jag mådde så dåligt!

 När jag väl kom ner till RMS i Simrishamn i november sjukskrev de mig de 3 veckorna. Det var bra där! Fick lära mig mycket om anatomi och varför jag fått så ont i min kropp. Och visst är det fibro (bla) men ingen vill skriva det på pappret! Det enda som står är kronisk muskelvärk! Skönt var det iaf att få bekräftat att jag HAR ont, det är inte psykosomatiskt. Inte från början iaf, men med all smärta i rygg och leder och alla jäkla tabletter man ätit är det väl klart att det till slut gör en extra känslig. Alla nervsystem har ändrats osv fick jag förklarat för mig. Fick också veta att jag är utbränd. Att jag måste lära mig säga nej. Lära mig varva ner. Sover alldeles för lite. Inte konstigt man är kroniskt trött. Det där man läst att så många andra också gjort.  På Rehab skulle jag också lära mig hantera och acceptera smärtan. Inse att jag inte kommer bli samma person som jag en gång var. Och det är svårt. Kände att de bara skrapade på ytan, att jag nog borde få mer hjälp med detta.

Blev iaf kallad till ortopeden igen långt om länge.

Jag berättade min situation. Denna ortoped såg iaf att något var fel. Han hade fått läsa i min journal att Dr Olofsson såg att det var vissa förändringar i ryggen men att han inte kunde säga huruvida det påverkade mitt övriga mående eller inte.. Så ortopeden (Max Tienne) gjorde alla tänkbara tester och det visar sig att diskbråcket i sig är borta nu men två kotor har blivit förskjutna  och slitna nu då det inte finns ledvätska kvar mellan dem! Jag fick en ny tid, i Trelleborg, dit jag kunde åka för att få göra en blokad i ryggen för att han skulle se exakt var mitt problem låg. Det var inte särskilt kul kan jag säga men OJ vad den hjälpte mig den blokaden! De gjorde det i en op sal då det var i en led de skulle in och rota. Lös med en lampa också för att se var någonstans problemet låg i ryggen. Den långa spruta de körde ner i nerven/disken var ingen rolig upplevelse kan jag tala om, men jag gjorde det. Var lite kortison inblandat i den också! Redan efter 2 dagar kunde jag gå mycket längre! Det var nästan så jag gick och skrattade för mig själv för att allt blev så mycket enklare. Kände ju bara att varför har jag inte fått hjälp tidigare!?? T.o.m min äldsta son kommenterade att jag stod rakare i ryggen numera! Nu när sen solen kom så minskade värken ganska mycket i mina leder, men vätska har jag i kroppen och ofta huvudvärk. Han ska göra en steloperation av mig inom 6 månader är det sagt nu. Det är svårt att få en sådan operation men eftersom han såg hur länge jag haft ont och att jag gjort vad jag kan så blev det beviljat. Jag hade dock varit lite kontroversiell eftersom jag redan tidigare blivit opererad i ryggen.  Han sa att 60-70 procent blir bättre. Resten inte. Men jag är villig att prova för jag orkar inte mer.  Är glad för allt som kan tänkas försvinna då jag är säker på att detta är grunden till mitt övriga onda, även läkare o sjukgymnaster säger så.

Via "min" VC har jag även påbörjat en typ av fortsättningsrehab efter mitt Simrishamn besök.

 Haft en del samtal med min sjukgymnast där, och det enda hon vill är att jag ska träna på avslappning eftersom jag alltid är spänd i kroppen någonstans... ( fast jag skulle vilja testa varmvattenpool, det fick vi testa i Simrishamn och det var kanon)Tror att jag hade behövt en bettskena också då jag spänner mina käkar jättemycket. Men de är ju svindyra. Har även fått låna hem en TENS, och den är ganska skön att ha ett tag då och då.

För ett par månader sedan började jag arbetsträna.

 F-kassan och AF tyckte det var dags, trots att jag inte alls var beredd, varken fysiskt eller psykiskt. Och den Dr jag hade nu vågade ju inte säga emot.

 2 dagar klarade jag sen var min rygg helt f-d up igen!! Fick sååå ont nu fast på höger sida. Tänk dig en klädnypa som fått grepp om dina nervtrådar nere i ländryggen. Den vill bara inte släppa taget. Gör ont när jag går, sitter, står...Har fått lite tabletter som hjälper tillfälligt men min mage tar mycket stryk.

 Mina blodvärden ser tydligen bra ut. Mitt långtids sockervärde vet jag inte. Min sköldkörtel verkar Ok men jag går bara på toaletten o gör nr 2 typ en gång i veckan. De flesta säger att det inte är normalt? Har gått upp ca 20 kg, de sista 12 under sista året knappt.  Pga av tabletterna?

 Pga att jag inte klarar av att träna? Går ut med min vovve varje dag men orkar inga långa rundor.

 Behöver VERKLIGEN hjälp med att gå ner i vikt igen!! Dels för att det påverkar mitt andra onda mycket och även för självkänslan! En Gastric Bypass känns just nu som mitt enda alternativ då jag inte klarar av att göra så mycket själv. Dessutom ville ortopeden att jag skulle gå ner en del till OP då det underlättar arbetet, narkosen och eftervården! Tror även att min nuvarande vikt i kombination med min arbetsträning förvärrat min rygg. Nu kan jag knappt gå efter att ha suttit då hela benet bara somnar för mig. Otäckt!! Så en op med viktnedgång hade hjälpt mycket! Men kan inte vänta i 2 år på den och jag har förstått att det är svårt att få en tid och att få det godkänt, så hur gör jag?? Har inte 100 000 i bakfickan….

Jag behöver hjälp med att få rätt och riktiga diagnoser. Inte fara runt från ställe till ställe. Orkar inte mer.

Vet ni vad de satte mig på att göra som arbetsträning förresten?? STÄD! På Slagthuset. Med min onda kropp!! Efter 2 eller om det var 3 dagar var jag så kass att jag fick sjuka mig i 2 veckor!Pratade med min handläggare på Samhall om det och efter att ha testat lite till på samma plats så blev jag flyttad till ett annat ställe men nu vet de iaf att städ är något jag inte klarar av. Att lyfta saker, att sträcka på armarna går inte heller. Nu arbetstränar jag på ett Cafe´ för äldre. Jättetrevligt och mysigt ställe. De flesta verkar snälla där. Hjälper till med att hälla upp kaffe o bära ut och in brickor osv. MEN, precis som efter jag började med städet så efter 2 veckor blev jag skitdålig i ryggen igen! Och axlar och armar… Blev sjukad igen, men det gillas ju inte av F kassan eller Samhall som vill att jag ska arbeta. Och jag försöker ju! Men kan jag inte så kan jag inte?!

 Morgnarna är värst. Man ska stiga ur sängen, försöka gå på toa, klä på sig, äta. Det är ett helt företag med dessa vanliga sysslor när man har ont! Mitt förr så fina hem har blivit en katastrof. Orkar inte längre springa o plocka o städa. Fick ju lära mig på Rehab att släppa taget om vissa saker. Det gjorde jag. Men inte fan mår jag bättre av att se mitt hem i kaos!!Hade verkligen behövt hjälp just nu, med städ och allt annat.  Om kvällarna är jag den som lägger mig sist. Kommer inte längre till ro. För mycket som snurrar. TÄNK om jag fått rätt hjälp från början..Tänk om så mycket som hade kunnat undvikas… nämnde detta till min läkare så nu har hon satt mig på terapi *S* Får se om det ger något.

Har även fått utskrivet Lyrica??Ska ta bort smärttopparna säger de?  Får se om jag vågar ta dem.

Allt är kaos hos både mig o min skalle o familj för tillfället!

Kan någon ge mig hopp??

Mvh Madeleine T  Reisinger